DISKANTSYSTEM

Olika system är populära i olika länder och t.o.m. i olika världsdelar! I skandinavien är omkring 90% av dragspelen knappdragspel och omkring 10% är pianodragspel. I USA är det tvärtom. Det finns även andra varianter och alla har sina fördelar och nackdelar. En variant är det uniforma (likformiga) dragspelet (oerhört sällsynt) som verkar kunna kombinera det bästa från knappdragspelet och pianodragspelet. Här följer en jämförelse jag gjort mellan pianodragspel, knappdragspel, det uniforma dragspelet och det nya Kravtsovdragspelet. De förkortas här PD, KD, UD respektive KRD. Jag har tittat på följande parametrar:

TANGENTLAYOUT

Jag har försökt att få de relativa storlekarna mellan de olika layouterna någorlunda riktiga så att man kan jämföra storleken.

PD:

Vanliga svarta och vita pianotangenter. (Jag visar bara nedre delen för att spara plats.)

Femradigt KD:

Detta system kallas även kromatiskt system (kromatik = "färg". På ett kromatiskt instrument kan man spela i alla tonarter), speciellt i USA och storbritannien där begreppet "button accordion" avser exempelvis durspelsliknande instrument som inte är kromatiska. Runda eller rektangulära, lika stora tangenter används. De två översta (inre) raderna är kopior av de två nedersta (yttre) och kallas för hjälprader. Alternativa fingersättningar är möjliga eftersom det finns två knappar med samma ton, utom för tonerna på mittenraden. Det finns olika knappsystem och detta är ett C-system (kallas C-system för att tonen C finns i nedersta raden):

Layouten ovan är från det vanliga svenska C-systemet. B i bilden kallar vi normalt H. I Norge och speciellt i Ryssland är denna layout vanlig:

Detta system kallas för B-system eller det Norska/Ryska systemet (kallas B-system för att tonen B/H finns i nedersta raden). I detta system går diagonalerna nedåt/höger till skillnad mot uppåt/höger för C-systemet. Tonen C återfinns i tredje raden (mittenraden) och har tonerna A till vänster och D# till höger om sig. Tonen C# hittar man i andra raden med tonerna A# till vänster och E till höger. Tonen D ligger i nedersta (yttre) raden med tonerna B till vänster och F till höger etc. Rad 4 och 5 är kopior av rad 1 och 2.

C-systemet och B-systemet har båda sina för- och nackdelar. Det påstås vara enklare att spela ackord och melodisk musik i diskanten med C-systemet. B-systemet påstås ge handen en bättre vinkel som passar för avancerat (snabbt) spel men passar något sämre för ackordsspel. Jag har inga egna erfarenheter av detta men jag har fått brev från en del dragspelare som har gått över från C-systemet till B-systemet efter tips från andra dragspelare.

Treradigt UD:

Runda eller rektangulära likformiga tangenter. Jag har inte försökt få bilden nedan skalenlig men avståndet mellan tangenterna är motsvarande som för pianodragspelet.

Titta på flera bilder och läs en artikel av John H. Reuter som är uppfinnare av systemet

KRD:

Det här systemet är faktiskt ganska nytt och är uppfunnet av ryssen Nikolay Kravtsov. Det har visats upp på musikmässan i Frankfurt 99. Tanken med systemet är att försöka öppna upp knappdragspelsrepertoiren för de som är pianodragspelare. Det är uppbyggt av fyra rader (eller snarare 3 1/2). Tangenterna är hexagonala och som man kan se på bilden nedan är vissa tangenter ihopslagna och dubbelt så stora. Uppfinnaren har provat systemet på sina elever och enligt han själv så har de anpassat sig snabbt. Victoria Accordions i Castelfidardo, Italien, har tillverkat dragspel i detta utförande men eftersom efterfrågan är liten så lär de ännu så länge vara väldigt dyra.

INTUITIVITET

PD: + Alla tangenter löper från vänster till höger och en högre ton ligger alltid till höger om en lägre.
KD: - En högre ton kan ligga höger/ovanför och/eller nedanför en lägre eftersom tonerna löper längs diagonalerna.
UD: +- Bättre än för ett KD eftersom diagonalen endast utgörs av två knappar jämfört med tre för ett KD (om man bortser från hjälpraderna) - dock något sämre än för ett PD. Den som spelar PD kan snabbt spela enklare låtar på ett UD utan speciell träning eftersom mönstret av vita/svarta tangenter lätt känns igen från ett PD.
KRD: -- En dålig mix av PD och det diagonala KD men med vissa knappar även rakt över/under andra.

KNAPPKÄNSLA

PD: - Olika storlek och känsla för vita och svarta tangenter.
KD: + Samma storlek och känsla.
UD: + Samma storlek och känsla.
KRD: +- Samma storlek och känsla om man bortser från de dubbelt så stora tangenterna.

FINGERSÄTTNING

PD: - Stort avstånd från C-C. Inga hjälprader finns tillgängliga för alternativa fingersättningar.
KD: + Kort avstånd från C-C (c:a halva jämfört med ett PD). Mha hjälpraderna kan man hitta alternativa fingersättningar som kan vara värdefulla när man spelar svåra låtar och högerhandsackord. Bara tre rader krävs för att spela en godtycklig ton/skala.. Ett femradigt KD har två extra rader - hjälprader.
UD: +- Avståndet från C-C ligger mellan avstånden för ett PD/KD. Det är fyra steg från C-C för ett KD jämfört med sex steg för ett UD. Extra rader möjliggör alternativa fingersättningar. Det behövs bara två rader för att spela en godtycklig ton/skala. Jag har bara hört talas om treradiga UD (en extra rad). En fjärde rad skulle dock ge ytterligare fingersättningar.
KRD: + Kort avstånd från C-C och fyra rader ger möjligheter till olika fingersättningar någonstans mellan motsvarande för UD och KD.

TRANSPONERING

PD: - Olika spelmönster när man spelar en låt i olika tonarter. Inga hjälprader finns.
KD: + Ett treradigt KD är bättre än ett PD men de två hjälpraderna på ett femradigt KD gör att man kan bibehålla exakt samma fingersättning för alla tonarter givet att man håller sig till tre närliggande rader - det handlar bara om att välja rätt startposition. Har man bara ett treradigt KD så blir fingersättningen olika i olika tonarter. Detta kompenseras i viss mån av att knappkänslan är bättre (jämnare) jämfört med för ett PD.
UD: ++ Ännu bättre än för ett KD eftersom varje skala eller ackord endast kräver maximalt två rader medan maximalt tre rader krävs för ett KD.
KRD: - Lite svårt att förstå sig på. Bättre än för PA men symmetrin förstörs av de dubbelt så stora tangenterna.

SAMMANFATTNING

Den enda fördelen med ett PD är att det är det mest intuitiva, åtminstone för nybörjaren.
Ett KD är mindre intuitivt men är ändå överlägset ett PD när man beaktar hjälpradernas möjligheter till alternativa fingersättningar och enkel transponering av låtar.
Ett UD är mer intuitivt än ett KD och kräver dessutom bara två rader jämfört med tre för ett KD. Möjligheterna till alternativa fingersättningar och transponering är något bättre än för ett KD om man bortser från att avståndet från C-C är större än för ett KD. Jag tror att just detta större avstånd är den enda signifikanta nackdelen för ett UD jämfört med ett KD. Enligt min bedömning är ett UD det bästa dragspelet om man väger ihop alla aspekter. Jag skulle verkligen själv vilja prova ett UD men fram till dess är jag nöjd med mitt femradiga KD.
KRD - jag kan inte riktigt inse fördelarna med denna hybrid av PD och KD.
Med lite intelligent mjukvara och ett MIDI-KD, skulle det vara möjligt att ändra MIDI-meddelandena så att ett KD blir ett UD! Man får förstås spela endast genom MIDI med låst bälg eftersom tonerna från den akustiska delen (stämmorna) skulle avvika från de elektroniska!
En viktig begränsande aspekt är att femradiga KD är tillgängliga (åtminstone här i skandinavien) medan det är i princip omöjligt att få tag i ett UD. Båda dessa system är dock i allt väsentligt överlägsna ett PD.
Om man redan är en duktig pianist och vill lära sig spela dragspel så finns det ingen större anledning att inte välja ett PD. I de flesta andra fall anser jag att ett UD eller KD är det bästa valet. Och KRD då ? Människan är anpassningsbar om bara viljan finns.....

Tillbaka till Hans Palms Dragspelssida: startsidan

Hans Palm 1999, hans.palm@mailbox.swipnet.se , postadress